På färjan hem från Gotland i tisdags började jag nysa. Och nysa. Och nysa. Säkert hundra gånger. Sedan kom febern, hostan, snuvan. Först idag börjar jag kunna stå på benen.
Vi hade fantastiskt fina dagar på gotlandsgården, Love och vi umgicks med alla djur: hunden Rakel, katten Isis, tre stora lagårdskatter, ett femtontal ankor, och en flock Gutefår – nåja, ankorna och fåren var mycket skeptiska mot Love förstås. När det gällde fåren var respekten ömsesidig.
Under vår vistelse anlände en lånebagge som förhoppningsvis ska bidra till att det föds en massa lamm till påsk. Gutefår, eller Gutelamb som jag tror man säger på gotländska, är en gammal lantras som man försöker bevara så ursprunglig som möjligt. De går ute hela året men med tillgång till ladugård med isfritt vatten och torrt hö under vintern. Tackorna är suveräna på att försvara sina lamm mot räv och andra predatorer.
Lånebaggen Donald med sina enorma horn
Även tackorna har horn
Pälsen är tjock och långhårig och anses inte idealisk för att spinna garn av. I somras klippte de fåren och svärdottern Lisa började experimentera med pälssjoken som är helt sammanhängande efter avklippningen på grund av att de tovar sig en hel del närmast kroppen. Med en fiffig metod lyckades hon filta ihop undersidan på sjoken ytterligare och tillräckligt för att de ska kunna hålla i många år. Vad ska man kalla fårskinn som framställts utan att fåret slaktats? Fina är de i alla fall och jag har beställt ett gäng till nästa gång de klipper fåren.
Trots att dessa fällar saknar skinn är de mycket tjockare än vanliga pälsfårsfällar och har en rustikare karaktär som jag verkligen gillar!
En del får är gråvita
och så här ser undersidan ut på den grå fällen på förra bilden.
Mina favoriter är de mörka fällarna, några är nästan svarta. Kommer att göra sig bra på våra svarta weberstolar...
Nu ska jag krypa i säng med ingefärste med egenskördad honung och en korsordstidning - det är ungefär vad jag orkar ta mig för än så länge...
